Nybro

Idag har varit en lång dag.
Jag vaknade vid tio i sex och sedan har dagen varit i fullgång tills nu.
-För er som inte vet- så tävlade jag idag på Nybro Ridklubb.
Det gick inte bra.
Ihelvete rent utsagt.
Men på något sätt var det kul iaf. Adrenalinet som pumpar när man jobbar hårt för att ta sig igenom banan och allt planerande innan. Outfiten t.ex. eller att fixa iordning hästen.
Själva hoppningen gick ju dåligt, eller nej. Mer än dåligt, idag. Men jag fick iaf beröm av många för Nicos välskötta hovskägg. De glänste och flög i vinden! Haha!
Jag och Thea jobbade hårt igår för att få dem vita.

Men jag tänkte att för er som är lite intresserade så kan jag skriva hur det gick och var i båda klasserna idag:
Första klassen: Var en LD som man kallade den för på den gamla goda tiden och dete var en clear round.
Hur lätt som helst, tänkte jag men nej.
På framridningen jobbade jag mest på att få honom mjuk och uppmärksam. Speciellt i galoppen då han lätt tappar energin.
På framhoppningen sen var han bra. Ungefär så som jag ville ha honom. Dock kunde han varit mer uppmärksam, men skit samma liksom. Nico hoppar väl alltid? Eller?
När vi kom in på banan då så hoppade jag första och andra hindret. Han hade inte den energin jag ville ha på honom men hoppade gjorde han iaf.
Men sedan på det tredje hindret, en oxer som det var lite uppför i, i med att det var gräsbana, så började han tveka och då - av reflex - drev jag fram honom.
Bad idea.
Då istället blev han lite för lång och la i bakåtväxeln. Så han stannar med bakbenen, som åker fram och vips. Han sitter ned, och jag ligger på backen med en 350 kilos häst i bakåtvikt framför mig. "Snälla Gud. Gör så att han inte trillar bakåt. Snälla, snälla?", typ så tänkte jag. Tack och lov så kom han upp på fötter igen, men med en hov i sidan på mig. Jag hade honom inte på mig, men det hade min tröja. Så brodden var ungefär en halv centimeter ifrån min midja och så hade den stuckit hål igenom min skjorta.
Ja, ungefär så här var min första start.
Inga tårar faktiskt.
Men så grymt besviken på mig själv.

I andra klassen: Så tänkte jag nya tag. Nu vet jag ju vad jag inte ska göra iaf.
Så jag börjar värma honom och önskar genast att det var en dressyrtävling istället, haha! Han var mjuk och uppmärksam! Wiiie!
Sen börjar jag hoppa fram också och han är mycket mer framåt nu. Kontrollerad, inte lång och med energin. Toppen!
Så jag hoppar kanske sex språng och sedan med lite skrittpauser så går jag in på banan.
Han tappar lite utav energin, men är fortfarande uppmärksam så jag kör på. Första och andra hindret går bra. Sedan får jag ett stopp på tredje då han blir lite för lång och tappar energin. Så om igen och med ett litet konstigt helikoptersprång så kommer vi över det med, och fyran och femman.
Nu kommer det sjätte hindret då.
Två stopp, och jag är utesluten...
Toppen.
Han tappade energin totalt och blev super trött. När han stannade första gången på det sjätte så hörde jag hur han verligen flåsade.
Så denna gången blev det ett par tårar.
Så konstigt det är egenligen.
Självförtroendet, så svårt att bygga upp, men så extremt lätt att rasa.

Så var min tävlingsdag på Nico.
Fan att jag inte rider bättre.
Det jobbigaste var att det kändes som om det var jag som sabbade för honom och inte han för mig.
Planen var ju att jag kanske skulle tävlat honom på allsvenskan till hösten, men fortsätter det såhär så går jag och begraver mig i källaren. hihi --> (ingen humor överhuvudtaget)...
Men jag kanske ska åka till Åkerbo den 4/7 och hoppas på bättre resultat.
Jag slänger in en bild på mig och Nico på Otto-träningen.
Om någon tog kort på tävlingen i helgen så skicka!