Sofia

Jag vill fantisera, leva och vara.
Jag vill forsa fram och ta det jag vill utan att behöva se mig om.

Jag vill vara det jag inte är.

Jag vill skriva så bra så att det man läser blir en annan värld.
Jag vill stå upp för mig själv och våga vara den jag är.

Jag vill veta vem jag är.

Jag vill göra något annorlunda som ingen annan "normal" som jag gör.

Jag vill vara bättre än någon på något.
Dominera i något.

Jag är för lagom.
För mycket av orden "mitt emellan"

Det är inte så många som ens vet vem jag är.

Sofia

Bara ett namn.

Så fånigt.
Det säger inte en sak om vem jag är.

Men jag är inte otacksam över något av det jag har i mitt liv.

Min familj
Mina vänner
Mig själv

Mitt liv

Men ändå suger det här tafatta begäret efter mer.
Hela tiden.

Jag önskar att jag var nöjd.
Att jag inte hela tiden önskar efter mer.


Men det är mänskligt att ha behov.

Vad man än ser eller hör så vill alla ha mer, vara mer.

Jag med.

Jag vill få.
Ha.
Ta.
Ge .

En massa verb.

Det är vad vi gör.

Och jag vill göra mer.


Kanske är det därför som det alltid börjar klia i fingrarna när man har suttit stilla för länge?

Man vill göra något.

Något viktigt.


Vi människor vill synas, höras, bemärkas och betyda.
Att bara lyckas med något litet i vardagen gör oss nöjda.

Vi törstar efter betydelse och uppmärksamhet.

Jag med.


Alla människor vill något.
Mindre saker, större saker. Det har ingen betydelse.

Bara vi får märkas.
Bara vi får höras.

Vi är ju trots allt inte mer än människor.
Vi har våra behov.






Lite halvkonstigt, men vem har sagt att jag är normal? Haha.
Hoppas det är värd mödan att läsa....

Puss!